I can remember when it was me
Sitter hos Angelica, hon håller på att sminka sig. Vi lyssnar på musik och bara är, det är sjukt skönt.
Det finns en känsla som gnager i mig. Varje dag, varje timma, varje minut. Sekund. Försöker le så gått jag kan. Det är enklare här. Även fast det är svårt. Har minnen av dig vart jag än går. Vart jag än kollar ser jag dig, som en blindfläck. Du finns i varje dröm eller tanke jag har, fast du syns inte, jag ser dig inte. Du är bara en svart blindfläck för mig. Jag försöker se. Se på allt annat runt mig. Men jag ser inte. För du är överallt. Du har tagit över mig. Utan att äns veta det. Du kollar säkert inte tillbaka till nått som var oss. Du undrar säkert inte hur jag mår. Jag förstår och jag överlever. Det finns ett ända ställe på jorden som du inte får tag på mig på samma sätt. Bara en person som får mig att kunna andas som vanligt. En person jag inte behöver låtsas framför. Det är bra och jag älskar henne för det. Även fast hon inte gör så mycke, så finns hon hos mig. Som du inte gjorde. Jag försökte förstå mig på dig. Antar att jag aldrig kommer göra det. Även fast du inte bryr dig. Så gör jag det. Du kom in i mitt liv då jag fortfarande hade kraften att göra nått åt allt. Du visste att jag inte mådde så bra. Alla tecken som du blunda för (det har jag förstått nu att du gjorde). Men när jag förklarade mig för dig. Ja.. kommer fortfarande ihåg den kvällen. Jag var så JÄVULSKT rädd att du skulle slänga bort mig för det. För att du skulle tröttna. Men jag litade på dina ord. Du skulle inte lämna mig. Du skulle inte klara av det. För du Älskade mig. Ha.Ha. Jo juste. Antar att du inte har någon jävla aning hur det är att älska någon. Var rädd. Men jag litade på dig. Så jag berättade min historia. Efter en stund blev det kallt, en kylig tomhet. Förstod inte då vad som hade hänt. Men nu. Förstår jag. Du hade stängt ut mig. Eller rättare sagt slängt ut mig. Dig som jag fick styrkan av så att jag klarade av dagarna. I din famn var jag hemma. Skulle kunna stå och krama dig i år. Bara din närhet gav mig trygghet. Nu har allt det där försvunnit. Känner mig inte direkt hemma någonstans. Jag försöker. Varje dag. Försöker andas utan dig. Försöker se utan dig. Försöker fortsätta utan dig. Du ska veta hur jävla svårt det är. Utan henne skulle jag vara ett jävla vrak utanpå också. Hos henne känner jag en trygghet som jag hänger fast vid. Den tryggheten finns inte hos någon annan. Men jag är alltid rädd för att hon ska tröttna på mig som du gjorde. Jag försöker sluta prata om DIG. Men hur ska jag kunna göra det? När det är dig jag tänker på varje jävla minut! Jag kan inte koncentrera mig. Jag ser dina ögon, ditt ansikte, ditt leende vart jag än tittar. Får fortfarande ett rus igenom hela kroppen när du kollar på mig. När du ler finns inget annat. Jag känner ingen riktigt smärta längre. Allt är bara ett helvete utan dig.
Förlåt alla ifall jag är tråkig. Eller bara övermycke. Eller förlite.
Det finns en känsla som gnager i mig. Varje dag, varje timma, varje minut. Sekund. Försöker le så gått jag kan. Det är enklare här. Även fast det är svårt. Har minnen av dig vart jag än går. Vart jag än kollar ser jag dig, som en blindfläck. Du finns i varje dröm eller tanke jag har, fast du syns inte, jag ser dig inte. Du är bara en svart blindfläck för mig. Jag försöker se. Se på allt annat runt mig. Men jag ser inte. För du är överallt. Du har tagit över mig. Utan att äns veta det. Du kollar säkert inte tillbaka till nått som var oss. Du undrar säkert inte hur jag mår. Jag förstår och jag överlever. Det finns ett ända ställe på jorden som du inte får tag på mig på samma sätt. Bara en person som får mig att kunna andas som vanligt. En person jag inte behöver låtsas framför. Det är bra och jag älskar henne för det. Även fast hon inte gör så mycke, så finns hon hos mig. Som du inte gjorde. Jag försökte förstå mig på dig. Antar att jag aldrig kommer göra det. Även fast du inte bryr dig. Så gör jag det. Du kom in i mitt liv då jag fortfarande hade kraften att göra nått åt allt. Du visste att jag inte mådde så bra. Alla tecken som du blunda för (det har jag förstått nu att du gjorde). Men när jag förklarade mig för dig. Ja.. kommer fortfarande ihåg den kvällen. Jag var så JÄVULSKT rädd att du skulle slänga bort mig för det. För att du skulle tröttna. Men jag litade på dina ord. Du skulle inte lämna mig. Du skulle inte klara av det. För du Älskade mig. Ha.Ha. Jo juste. Antar att du inte har någon jävla aning hur det är att älska någon. Var rädd. Men jag litade på dig. Så jag berättade min historia. Efter en stund blev det kallt, en kylig tomhet. Förstod inte då vad som hade hänt. Men nu. Förstår jag. Du hade stängt ut mig. Eller rättare sagt slängt ut mig. Dig som jag fick styrkan av så att jag klarade av dagarna. I din famn var jag hemma. Skulle kunna stå och krama dig i år. Bara din närhet gav mig trygghet. Nu har allt det där försvunnit. Känner mig inte direkt hemma någonstans. Jag försöker. Varje dag. Försöker andas utan dig. Försöker se utan dig. Försöker fortsätta utan dig. Du ska veta hur jävla svårt det är. Utan henne skulle jag vara ett jävla vrak utanpå också. Hos henne känner jag en trygghet som jag hänger fast vid. Den tryggheten finns inte hos någon annan. Men jag är alltid rädd för att hon ska tröttna på mig som du gjorde. Jag försöker sluta prata om DIG. Men hur ska jag kunna göra det? När det är dig jag tänker på varje jävla minut! Jag kan inte koncentrera mig. Jag ser dina ögon, ditt ansikte, ditt leende vart jag än tittar. Får fortfarande ett rus igenom hela kroppen när du kollar på mig. När du ler finns inget annat. Jag känner ingen riktigt smärta längre. Allt är bara ett helvete utan dig.
Förlåt alla ifall jag är tråkig. Eller bara övermycke. Eller förlite.
Nu ska jag fortsätta lyssna på Angelicas vackra röst när hon sjunger hejdå<3
If i could be like that..
Hejhej,
Dagen har väl varit helt okej. Antar jag, saknar Angelica.. hon va inte på skolan idag! .___.
Teater ikväll! längtar till att få göra nått. Hoppas bara jag klarar av det. Ligger och läser just nu. Inget intressant. Men det har jag aldrig sagt att mitt liv är.
Jag är historia. Allt är bara minnen. Iallafall för dig. Jag står kvar på samma plats som du lämnade mig på. Står här och väntar på att du ska komma tillbaka. Samtidigt som jag vet att det bara är en önskan. En dröm. Som aldrig kommer gå i uppfyllelse. Förlåt mig ifall jag är jobbig. Förlåt mig om jag klagar för mycke. Men allt jag ville ha var dig. Du visade mig en känsla. En känsla jag aldrig ALDRIG känt förut. Vet inte hur jag ska komma upp ur det här. Allt känns hopplöst. Även fast jag vet att tiden läker alla sår. Men folk brukar glömma att man får ärr. Ärr som aldrig försvinner. Men just nu är jag ett öppet sår. Du gav livet en ny mening. Jag såg klart för en gång skull. Jag kunde kolla på år frammåt utan att börja hyperventilera. Utan att få panik. Jag såg ljust på framtiden. Jag planerade saker jag skulle göra. Men allt har börjat blekna. Det är som en film som jag såg för länge sen. Nu är framtiden en mardröm som jag inte vill tänka på. Får panik av att tänka på vad jag ska göra imorgon. Får panik av att planera saker. Försöker leva i nuet så mycke som möjligt. Men till och med det är jobbigt. Du ändrade min livssyn så drastiskt så jag vet inte rätt eller fel längre. Vet ungefär ingenting längre. Jag är en helt annan person efter dom veckorna med dig. Hela jag förändrades. Vet inte om det var till det bättre. Men du förändrade mig. När du lämnade mig. Så sårade du mig såklart. Men jag visste vem jag var med dig. Nu vet jag inte det längre. Jag vet inte hur jag ska vara. Vet inte hur jag ska leva. Jag försöker. Varje dag är en utmaning. Bara av att kliva upp på morgonen är en kraftansträgning. Jag kan rakt ut säga att jag älskar dig. Folk kanske inte tror mig. Folk kanske kommer säga att det bara är en förälskelse. Men det var så mycke mer än så. Tro vafan du vill säger jag bara. Men jag kan säga på ren svenska. JAG älskar dig. Punkt slut. Så är det bara. Får på nått sätt lära mig att leva med det. För som du sa. Det är historia. VI är historia..
Saknar dig mer än vad jag själv vill förstå..
Nu ska jag ner och äta och göra mig iordning till teatern. Vi höres<3
Dagen har väl varit helt okej. Antar jag, saknar Angelica.. hon va inte på skolan idag! .___.
Teater ikväll! längtar till att få göra nått. Hoppas bara jag klarar av det. Ligger och läser just nu. Inget intressant. Men det har jag aldrig sagt att mitt liv är.
Jag är historia. Allt är bara minnen. Iallafall för dig. Jag står kvar på samma plats som du lämnade mig på. Står här och väntar på att du ska komma tillbaka. Samtidigt som jag vet att det bara är en önskan. En dröm. Som aldrig kommer gå i uppfyllelse. Förlåt mig ifall jag är jobbig. Förlåt mig om jag klagar för mycke. Men allt jag ville ha var dig. Du visade mig en känsla. En känsla jag aldrig ALDRIG känt förut. Vet inte hur jag ska komma upp ur det här. Allt känns hopplöst. Även fast jag vet att tiden läker alla sår. Men folk brukar glömma att man får ärr. Ärr som aldrig försvinner. Men just nu är jag ett öppet sår. Du gav livet en ny mening. Jag såg klart för en gång skull. Jag kunde kolla på år frammåt utan att börja hyperventilera. Utan att få panik. Jag såg ljust på framtiden. Jag planerade saker jag skulle göra. Men allt har börjat blekna. Det är som en film som jag såg för länge sen. Nu är framtiden en mardröm som jag inte vill tänka på. Får panik av att tänka på vad jag ska göra imorgon. Får panik av att planera saker. Försöker leva i nuet så mycke som möjligt. Men till och med det är jobbigt. Du ändrade min livssyn så drastiskt så jag vet inte rätt eller fel längre. Vet ungefär ingenting längre. Jag är en helt annan person efter dom veckorna med dig. Hela jag förändrades. Vet inte om det var till det bättre. Men du förändrade mig. När du lämnade mig. Så sårade du mig såklart. Men jag visste vem jag var med dig. Nu vet jag inte det längre. Jag vet inte hur jag ska vara. Vet inte hur jag ska leva. Jag försöker. Varje dag är en utmaning. Bara av att kliva upp på morgonen är en kraftansträgning. Jag kan rakt ut säga att jag älskar dig. Folk kanske inte tror mig. Folk kanske kommer säga att det bara är en förälskelse. Men det var så mycke mer än så. Tro vafan du vill säger jag bara. Men jag kan säga på ren svenska. JAG älskar dig. Punkt slut. Så är det bara. Får på nått sätt lära mig att leva med det. För som du sa. Det är historia. VI är historia..
Saknar dig mer än vad jag själv vill förstå..
Nu ska jag ner och äta och göra mig iordning till teatern. Vi höres<3
Hatar att jag älskar dig och älskar dig så mycke så jag hatar mig.
Hejhopp,
Glömt att skriva. Sorry. Även fast de typ inte är någon som läser så wää xP
Men ja. ska typ göra det här till halft min dagbok elr nått. Inte helt personlig elr så men ändå. Få skriva av mig. Så. Lets talk. Idag har dagen varit helt okej. Eller ja skolan va helt okej. Men det blev en annan sak att komma hem, men jag antar att jag överlever (tror att det är där problemet ligger.)
Men ehm........... Gick hem med linn, hon tänkte va me mig. Men vi går så sakta så när vi kom till mig skulle hon fara hem höhö..
Livet är inte enkelt. Vet inte vad jag ska göra nu. Det finns säkert tusen saker jag BEHÖVER göra, men som jag inte orkar göra. Kanske ska sätta mig med skolarbete efter jag skrivit det här. Vi får se.
Ibland vill man bara gömma sig och komma fram när allt ordnat sig eller blivit bättre. Problemet är juh att det inte funkar så. Man måste ta tag i saker ifall allt ska bli bättre. Men jag orkar inte just nu. Allt får helt enkelt skita sig. Orkar inte bry mig. Även fast jag bryr mig. För jag måste bry mig ifall jag säger att jag inte orkar mer. Men jag VILL inte bry mig. Vill inte vara jag. Vill inte vara med längre. Jag visste redan att det skulle hända eller att det höll på att hända. Men jag försökte att inte tänka på det. Nu när det verkligen är sant. Vill jag inte tro det. Sitter/ligger och är i chock tillstånd. Försök inte prata förnuft med mig. För jag känner inget. Inte just nu iaf. Och jag vill inte börja känna. Vill inte komma bort från det här tillståndet. För jag vill inte känna. Vill inte må dåligare än vad jag redan gör. Men samtidigt låter jag det bara hända utan att jag lyfter ett ända finger. Känner mig så jävla förvirrad just nu. Jag har svårt att andas. Har såpass huvudet över vattnet. Men snart drunknar jag. Vill inte göra det. Vill inte helt enkelt inte. Mamma jag vet att ifall du läser det här kommer du vilja prata med mig. Men snälla låt mig komma till dig när jag är redo. Försök inte prata med mig just nu när du läser det här. För jag orkar inte. Vill inte ha en massa frågor. För då måste jag svara på dom och då måste jag tänka. Tänka nu är som att andas under vattnet = omöjligt. Nej, jag vill inte må så här. Men jag orkar inte ta tag i det nu. Det kommer kanske eller jag är helt säker på att det kommer bli värre än någonsin om jag inte gör något nu. Men det är mitt val. Jag orkar helt enkelt inte. Tro inte att det är nått fel på dig mamma. Jag älskar dig och förstår att du inte vill att din dotter ska må så här. Men om du frågar hur jag mår så kommer jag antingen svara med bra, helt okej, trött eller nått sån vanligt. För det är jag som tar upp min sköld. Förlåt om jag sårar dig. Förlåt om jag gör dig orolig. Vill inte det. Men jag kommer till dig eller nått. Det här är trotsallt bara mina tankar som jag vill skriva av mig. Lyssna.. för jag antar att du inte kommer få ut mig så mycke annat. Du vet hur jag är. Blir tyst och säger INGENTING även fast det är så mycke i mitt huvud jag egentligen vill säga. Men jag hittar inte orden. Hoppas du förlåter och inte blir för orolig mamma. Kanske kommer ner efter jag gjort det här. Kanske kanske inte. Vi får se men jag kommer när jag är redo och orkar. Det finns saker jag kanske tror du inte förstår men du egentligen förstår dom. Vissa saker kommer du kanske inte förstå eller så. Men allt jag vill när jag kommer är att ha hjälp. Du kanske inte äns hinner läsa det här. Jag kanske han bli redo före. Det vet jag inte. Men jag kommer komma till dig. Tro inget annat. Jag kommer inte göra nått dumt eller så. Jag vet bättre än så. Men som sagt. Jag kommer till dig den här gången. Älskar dig mamma.
Angelica, jag antar att du läser det här, jag hoppas det iaf. Jag älskar dig sjukt mycke. Du ger mig styrka som ingen annan. Skulle inte överleva utan dig. Skulle seriöst sitta på psykhem eller nått. Jag ser dig som min bästavän, för det är till dig jag vänder mig när jag känner att ingen annan skulle förstå. Du gör livet så mycke enklare bara genom att andas och finnas. Jag saknar dig varje sekund jag inte är med dig. Vissa dagar är värre än andra. Men jag kommer alltid veta att du finns där och att du inte kommer försvinna. Hur jag än mår kommer jag finnas här för dig. Vad som än händer kommer jag älska dig. Du betyder mer än du någonsin kommer förstå. Du kommer alltid vara en del av mitt jag. Om jag inte hade träffat dig skulle jag inte vara den jag är idag. Jag vet och förstår när du säger att du vill hjälpa mig eller göra nått för mig. För jag känner alltid så för dig.. Men du ska förstå att du hjälper mig mer än någon annan har gjort!..<3
Jag önskar mig alltid nått jag inte kan få. Så enkelt är det och så orättvist. Men jag överlever.
Skriver kanske senare. Orkar inte mer nu.
Vi ses<3
Glömt att skriva. Sorry. Även fast de typ inte är någon som läser så wää xP
Men ja. ska typ göra det här till halft min dagbok elr nått. Inte helt personlig elr så men ändå. Få skriva av mig. Så. Lets talk. Idag har dagen varit helt okej. Eller ja skolan va helt okej. Men det blev en annan sak att komma hem, men jag antar att jag överlever (tror att det är där problemet ligger.)
Men ehm........... Gick hem med linn, hon tänkte va me mig. Men vi går så sakta så när vi kom till mig skulle hon fara hem höhö..
Livet är inte enkelt. Vet inte vad jag ska göra nu. Det finns säkert tusen saker jag BEHÖVER göra, men som jag inte orkar göra. Kanske ska sätta mig med skolarbete efter jag skrivit det här. Vi får se.
Ibland vill man bara gömma sig och komma fram när allt ordnat sig eller blivit bättre. Problemet är juh att det inte funkar så. Man måste ta tag i saker ifall allt ska bli bättre. Men jag orkar inte just nu. Allt får helt enkelt skita sig. Orkar inte bry mig. Även fast jag bryr mig. För jag måste bry mig ifall jag säger att jag inte orkar mer. Men jag VILL inte bry mig. Vill inte vara jag. Vill inte vara med längre. Jag visste redan att det skulle hända eller att det höll på att hända. Men jag försökte att inte tänka på det. Nu när det verkligen är sant. Vill jag inte tro det. Sitter/ligger och är i chock tillstånd. Försök inte prata förnuft med mig. För jag känner inget. Inte just nu iaf. Och jag vill inte börja känna. Vill inte komma bort från det här tillståndet. För jag vill inte känna. Vill inte må dåligare än vad jag redan gör. Men samtidigt låter jag det bara hända utan att jag lyfter ett ända finger. Känner mig så jävla förvirrad just nu. Jag har svårt att andas. Har såpass huvudet över vattnet. Men snart drunknar jag. Vill inte göra det. Vill inte helt enkelt inte. Mamma jag vet att ifall du läser det här kommer du vilja prata med mig. Men snälla låt mig komma till dig när jag är redo. Försök inte prata med mig just nu när du läser det här. För jag orkar inte. Vill inte ha en massa frågor. För då måste jag svara på dom och då måste jag tänka. Tänka nu är som att andas under vattnet = omöjligt. Nej, jag vill inte må så här. Men jag orkar inte ta tag i det nu. Det kommer kanske eller jag är helt säker på att det kommer bli värre än någonsin om jag inte gör något nu. Men det är mitt val. Jag orkar helt enkelt inte. Tro inte att det är nått fel på dig mamma. Jag älskar dig och förstår att du inte vill att din dotter ska må så här. Men om du frågar hur jag mår så kommer jag antingen svara med bra, helt okej, trött eller nått sån vanligt. För det är jag som tar upp min sköld. Förlåt om jag sårar dig. Förlåt om jag gör dig orolig. Vill inte det. Men jag kommer till dig eller nått. Det här är trotsallt bara mina tankar som jag vill skriva av mig. Lyssna.. för jag antar att du inte kommer få ut mig så mycke annat. Du vet hur jag är. Blir tyst och säger INGENTING även fast det är så mycke i mitt huvud jag egentligen vill säga. Men jag hittar inte orden. Hoppas du förlåter och inte blir för orolig mamma. Kanske kommer ner efter jag gjort det här. Kanske kanske inte. Vi får se men jag kommer när jag är redo och orkar. Det finns saker jag kanske tror du inte förstår men du egentligen förstår dom. Vissa saker kommer du kanske inte förstå eller så. Men allt jag vill när jag kommer är att ha hjälp. Du kanske inte äns hinner läsa det här. Jag kanske han bli redo före. Det vet jag inte. Men jag kommer komma till dig. Tro inget annat. Jag kommer inte göra nått dumt eller så. Jag vet bättre än så. Men som sagt. Jag kommer till dig den här gången. Älskar dig mamma.
Angelica, jag antar att du läser det här, jag hoppas det iaf. Jag älskar dig sjukt mycke. Du ger mig styrka som ingen annan. Skulle inte överleva utan dig. Skulle seriöst sitta på psykhem eller nått. Jag ser dig som min bästavän, för det är till dig jag vänder mig när jag känner att ingen annan skulle förstå. Du gör livet så mycke enklare bara genom att andas och finnas. Jag saknar dig varje sekund jag inte är med dig. Vissa dagar är värre än andra. Men jag kommer alltid veta att du finns där och att du inte kommer försvinna. Hur jag än mår kommer jag finnas här för dig. Vad som än händer kommer jag älska dig. Du betyder mer än du någonsin kommer förstå. Du kommer alltid vara en del av mitt jag. Om jag inte hade träffat dig skulle jag inte vara den jag är idag. Jag vet och förstår när du säger att du vill hjälpa mig eller göra nått för mig. För jag känner alltid så för dig.. Men du ska förstå att du hjälper mig mer än någon annan har gjort!..<3
Jag önskar mig alltid nått jag inte kan få. Så enkelt är det och så orättvist. Men jag överlever.
Skriver kanske senare. Orkar inte mer nu.
Vi ses<3
