Det finns en känsla som gnager i mig. Varje dag, varje timma, varje minut. Sekund. Försöker le så gått jag kan. Det är enklare här. Även fast det är svårt. Har minnen av dig vart jag än går. Vart jag än kollar ser jag dig, som en blindfläck. Du finns i varje dröm eller tanke jag har, fast du syns inte, jag ser dig inte. Du är bara en svart blindfläck för mig. Jag försöker se. Se på allt annat runt mig. Men jag ser inte. För du är överallt. Du har tagit över mig. Utan att äns veta det. Du kollar säkert inte tillbaka till nått som var oss. Du undrar säkert inte hur jag mår. Jag förstår och jag överlever. Det finns ett ända ställe på jorden som du inte får tag på mig på samma sätt. Bara en person som får mig att kunna andas som vanligt. En person jag inte behöver låtsas framför. Det är bra och jag älskar henne för det. Även fast hon inte gör så mycke, så finns hon hos mig. Som du inte gjorde. Jag försökte förstå mig på dig. Antar att jag aldrig kommer göra det. Även fast du inte bryr dig. Så gör jag det. Du kom in i mitt liv då jag fortfarande hade kraften att göra nått åt allt. Du visste att jag inte mådde så bra. Alla tecken som du blunda för (det har jag förstått nu att du gjorde). Men när jag förklarade mig för dig. Ja.. kommer fortfarande ihåg den kvällen. Jag var så JÄVULSKT rädd att du skulle slänga bort mig för det. För att du skulle tröttna. Men jag litade på dina ord. Du skulle inte lämna mig. Du skulle inte klara av det. För du Älskade mig. Ha.Ha. Jo juste. Antar att du inte har någon jävla aning hur det är att älska någon. Var rädd. Men jag litade på dig. Så jag berättade min historia. Efter en stund blev det kallt, en kylig tomhet. Förstod inte då vad som hade hänt. Men nu. Förstår jag. Du hade stängt ut mig. Eller rättare sagt slängt ut mig. Dig som jag fick styrkan av så att jag klarade av dagarna. I din famn var jag hemma. Skulle kunna stå och krama dig i år. Bara din närhet gav mig trygghet. Nu har allt det där försvunnit. Känner mig inte direkt hemma någonstans. Jag försöker. Varje dag. Försöker andas utan dig. Försöker se utan dig. Försöker fortsätta utan dig. Du ska veta hur jävla svårt det är. Utan henne skulle jag vara ett jävla vrak utanpå också. Hos henne känner jag en trygghet som jag hänger fast vid. Den tryggheten finns inte hos någon annan. Men jag är alltid rädd för att hon ska tröttna på mig som du gjorde. Jag försöker sluta prata om DIG. Men hur ska jag kunna göra det? När det är dig jag tänker på varje jävla minut! Jag kan inte koncentrera mig. Jag ser dina ögon, ditt ansikte, ditt leende vart jag än tittar. Får fortfarande ett rus igenom hela kroppen när du kollar på mig. När du ler finns inget annat. Jag känner ingen riktigt smärta längre. Allt är bara ett helvete utan dig. 

Förlåt alla ifall jag är tråkig. Eller bara övermycke. Eller förlite.

Nu ska jag fortsätta lyssna på Angelicas vackra röst när hon sjunger hejdå<3