Bloggar dåligt.
Känner att jag bloggar dåligt, det är bara det att jag har inget att skriva om.. Eller så orkar jag inte dela med mig av mitt liv eller nått. Sämst att man har en blogg då? Kanska.. Tyckte de va kul att skriva förut. Men nu vet jag aldrig hur jag ska formulera mig. För jag vill inte att det ska låta som att jag mår dåligt. För det gör jag inte! Alla blir juh arga/ledsna m.m nån gång. Sånt är livet har jag lärt mig. Lev i nuet. Böcker och filmer är vad jag lever i just nu. Får helt enkelt leta efter mig själv sen. Orkar inte riktigt ta tag i nått just nu. Om jag måste börja ta tag i livet och inte bara flyta med, så vet jag inte vars jag kommer hamna. Jag är bara en vanlig tonåring. Som vill leva livet och bara ha vanliga bekymmer, som killar, kompisar, arga föräldrar, betyg, osv. Som i en Roman. Där slutet alltid slutar lyckligt (oftast). Alltså, Tjejen hittar sin "dröm" kille. Alla har sin bild på hur livet borde vara... blablablabla! Hatar att babbla massa typ tonårstjaffs. JA, jag vet att jag är femton. Men det känns så fjantit. Det är svaret på varför jag inte bloggar. Känner mig fjantig. Men nu den typ som läser det här sååå säger jag - Du får leva med det!-.
___________________________________________
Vars är du? Du som fanns där förut. Och skrattade med mig. Du har försvunnit. Vars är du? Du som lyssnade på mig. Har du bytt ut mig? Mot henne. Jag har kanske inte samma tyngd på axlarna. Men jag saknar dig.. Så många andra kan se dig som du va förut, och vissa bara lever med att du ändrats. Men jag kan inte acceptera att du är som du är nu. Jag kan inte se dig som du va förut. Så vars är du? Du slutade lyssna sen bara försvann du. Försvann från mitt synfällt. Jag stänger in mig. Avskärmar mig från dig. För jag vill inte känna det. Känna smärta som knäcker mig.. Orkar inte va me längre. Även fast jag vill. Jag vill vara en del av dig. Men vars är DU? När får jag svaret. Jag har skänt dig sen dagis, vi är och kommer alltid vara barndomsvänner. Jag sa till dig att jag älskade dig vad som än händer. Och kommer alltid försöka hjälpa dig. Men nu är personen jag älskade som vän djupt inne i dig. Jag vet inte vem personen är som du tydligen är nu. Jag tror att det bara är ett spel för att du ska klara av livet. Men livet blir bara svårare om du håller på så här. Men du varken pratar eller hör mig. Så jag kan inte hjälpa dig. Så jag kommer vänta på dig i ett hörn. Om du vill ha hjälp av mig. Måste du börja lyssna och HÖRA vad jag säger. För just nu så kanske du lyssnar men det försvinner lika snabbt orden kommit in i örat på dig. Betyder jag verkligen så lite? Att du tar mig som en liten sten som inte behöver höras. Ja, varsegod gå till den du aldrig älskat mer. Lyssna på henne..
Men snälla svara ärligt: Vars är du? när kommer DU tillbaka?..
Jag saknar dig.
Det gör flera andra också det vet jag.
Så snälla kom tillbaka...
___________________________________________
Vet inte vars jag ska ta vägen. Vet inte vem jag är. Jag har gjort många misstag. Jag har lärt mig att leva med dom. Jag kolla på lite saker jag skrivit för nå månader sen. Tänkte dela med mig med en text.
Blir bländad av ljuset utan på.
Skrämd av mörkret inuti.
Vad är det som händer?
Ni runt mig kan ni förklara min ensamhet?
Leendet utan på.
Ilskan inuti.
Len och ren kropp.
Sårad tusen gånger om.
Vad är det som händer med mig?
Kärleken som flödar ut och in som ändå betyder så lite.
När det alltid slutar med att ligga i sängen mig gråten i halsen.
Dagarna med masken.
Nätterna med sanningen.
Vad är det som händer här?
En del av världen.
Se det som är ljust.
Mina egna råd.
Jag lyssnar inte på mig själv.
Vad är det som händer på riktigt?
Vars är verkligheten?
Leendet är falskt.
Men tårarna talar sanning.
Jag har nått botten.
Får jag komma upp nu?
_____
Blir bländad av ljuset utan på.
Skrämd av mörkret inuti.
Vad är det som händer?
Ni runt mig kan ni förklara min ensamhet?
Leendet utan på.
Ilskan inuti.
Len och ren kropp.
Sårad tusen gånger om.
Vad är det som händer med mig?
Kärleken som flödar ut och in som ändå betyder så lite.
När det alltid slutar med att ligga i sängen mig gråten i halsen.
Dagarna med masken.
Nätterna med sanningen.
Vad är det som händer här?
En del av världen.
Se det som är ljust.
Mina egna råd.
Jag lyssnar inte på mig själv.
Vad är det som händer på riktigt?
Vars är verkligheten?
Leendet är falskt.
Men tårarna talar sanning.
Jag har nått botten.
Får jag komma upp nu?
____
Vars är du? Du som fanns där förut. Och skrattade med mig. Du har försvunnit. Vars är du? Du som lyssnade på mig. Har du bytt ut mig? Mot henne. Jag har kanske inte samma tyngd på axlarna. Men jag saknar dig.. Så många andra kan se dig som du va förut, och vissa bara lever med att du ändrats. Men jag kan inte acceptera att du är som du är nu. Jag kan inte se dig som du va förut. Så vars är du? Du slutade lyssna sen bara försvann du. Försvann från mitt synfällt. Jag stänger in mig. Avskärmar mig från dig. För jag vill inte känna det. Känna smärta som knäcker mig.. Orkar inte va me längre. Även fast jag vill. Jag vill vara en del av dig. Men vars är DU? När får jag svaret. Jag har skänt dig sen dagis, vi är och kommer alltid vara barndomsvänner. Jag sa till dig att jag älskade dig vad som än händer. Och kommer alltid försöka hjälpa dig. Men nu är personen jag älskade som vän djupt inne i dig. Jag vet inte vem personen är som du tydligen är nu. Jag tror att det bara är ett spel för att du ska klara av livet. Men livet blir bara svårare om du håller på så här. Men du varken pratar eller hör mig. Så jag kan inte hjälpa dig. Så jag kommer vänta på dig i ett hörn. Om du vill ha hjälp av mig. Måste du börja lyssna och HÖRA vad jag säger. För just nu så kanske du lyssnar men det försvinner lika snabbt orden kommit in i örat på dig. Betyder jag verkligen så lite? Att du tar mig som en liten sten som inte behöver höras. Ja, varsegod gå till den du aldrig älskat mer. Lyssna på henne..
Men snälla svara ärligt: Vars är du? när kommer DU tillbaka?..
Jag saknar dig.
Det gör flera andra också det vet jag.
Så snälla kom tillbaka...
ive
Kommentarer
Trackback
