Nu sitter jag här IGEN.
En hel kväll och har bara latat sig, är de normalt? kanske de är O.O
Amen iaf...idag...skola...trött..
Ehm...jag vet inte vad jag ska säga eller skriva eller vad man nu säger... jag har inget intressant att skriva helt enkelt.  Har inget i tankarna... känns helt tomt... JA. jag är helt tom idag, jag bara följde me strömmen liksom...
kändes dumt att jag äns tänkte på att stanna på skolan, tänk er tanken att tänka: Jag kanske ska stanna här, det finns ju ändå inget hemma.
Och sen blir man hungrig just innan skolan slutar, och då går man hem ändå och halv vägs så kommer man på att det inte fanns nån anledning att gå hem, och att man hade tänkt siig att stanna på skolan. Men då orkar man inget annat än att gå hem. Liksom Följa med strömmen. vilket liv man har när man kommer hem och glömmer att man är hungrig och går ut med en katt som ändå är rädd för allt ute i den "stora" världen. Man går in för att de är så himmla kallt. Då har man absolut glömt att man va hungrig. Och går upp på sitt rum och lägger sig ner och kollar på tv. Tänker fortfarande inte på att man inte tänker på nått speciellt utan FÖLJER MED STRÖMMEN.
Äter man och skrattar, pratar. MEN tänker inte på de, utan ännu en gång så bara följer man med STRÖMMEN.
Livet fortsätter så tills nu när jag förståt att jag känner ingen mening... vad finns det som egentligen är bra? Jo jevlar att man ska vara glad för att man sitter och känner att man är in tryckt i ett hörn, man känner sig instängd i livet, i världen.  Men ändå när folk frågar, hur mår du idag? så svarar man samma gamla svar, bra ^^.
Men mår man bra? Nej. varför skulle man? Livet är värdefullt... men ändå så klagar man bara. Ja livet är inte lätt, de har de aldrig varit, kommer aldrig vara. Sånt man får leva me... Vara stolt för att man lever. Det finns folk som inte mår så jävla bra, som inte får mat för dagen, som också måste leva sig igenom tonåren. Jag tror inte att dom mår så bra även fast dom gömmer de bakom ett skal... Men livet är inte rättvist, inte för nån. Så vad är de för mening? Jag vet inte. Jag följer bara med strömmen och kollar på vars jag kommer, jag lär mig saker på vägen. Visa saker vill man kanske veta innan dom händer så man kan förbereda sig på de värsta. Men självklart går de ju inte. Jag har de bra helt plötsligt, men jag vet inte hur jag ska ta de. Hur ska man bete sig? När man BORDE må bra. Man borde kunna skratta. Utan att tänka att det här är inte på riktigt. Så nu slutade jag känna nån mening. För nu har jag frågat mig så jefla många gånger "Vad är meningen med de här livet?". Jag orkar inte den frågan ingen, den är för jobbig att svara på. För då kommer frågan "Varför?". Och den kan jag inte svara på. Det va inte meningen att skriva så mycke... bara slank ur mig.  Att jag känner ingen mening. Jag följer med strömmen och ser vars jag kommer. Hoppas till de bättre, men de har ju sina motgångar. Just nu har jag ingen ork att försöka prata med nån om mina motgångar.

Ändå ingen som läser...